hur mycket jag än tänker ibland så förstår jag aldrig. man försöker sätta sig in i personers agerande och i hur dom tänker. men ändå ställer man sig frågan 'hur i helvete kunde man låta det gå så långt. ingen är en ängel, alla gör misstag, vissa fler gånger. men det handlar om att ge och ta. försöka komma fram till något som fungerar med båda. jag har sett det, folk som lyckats hur jävla jobbigt det än har varit. sen har jag även sett dom som misslyckats. dom som mått skit och aldrig trott dom kunde resa sig upp. alla har nog haft den känslan någon gång, att dom givit upp. men ändå så står man på sina ben idag och har det jävligt bra. den hemska perioden som man går igenom ibland och som man tror man inte kan komma upp ifrån, den försvinner. tiden läker de flesta sår. om man själv vill. strunta i dom som gör dig olycklig, det finns så många andra. jag älskar min familj och mina vänner, det är dom som får en att må bra i dåliga dagar. och jag börjar bli arg på dom som behandlar andra som leksaker. när det passar dom själva. man är värd det bästa!